Folkhemmet

Folkhemmet är en epok snarare än en strikt stil: decennierna kring 1930-1960, då den svenska välfärdsstaten ville bygga bort trångboddheten. Namnet kommer från Per Albin Hanssons folkhemsbegrepp, lanserat i en remissdebatt i riksdagens andra kammare den 18 januari 1928. Arkitekturen som bär epokens namn, folkhemsarkitekturen, har ändå ett igenkännligt register, tydligast i 1940- och 50-talens bostadsområden. Folkhemsbyggandet blev under 1950-talet både en vidareutveckling och en reaktion på funktionalismen: mjukare linjer, varmare material, mer folklig ton.

Du känner igen husen på rött eller gult tegel eller puts i jordfärger som ockra och oxblodsrött, sadeltak med lertegel och mindre fönster som gärna blir lekfulla: sexkantiga, åttkantiga, runda. Funkisens fönsterband försvinner, balkongerna får smidesräcken och gårdarna behåller berghällar och tallar. Hustyperna heter smalhus, lamellhus, punkthus och stjärnhus.

Bakom formerna fanns ett maskineri: barnrikehusen med statliga lån till familjer med många barn och små inkomster fram till 1948, HSB:s kooperativa byggande och 1930-talets smalhusvåg som fortsatte in i epoken. Till kanon hör Stjärnhusen i Gröndal av Backström & Reinius (1944-1946), Årsta centrum av bröderna Ahlsén, Vällingby, Sveriges första ABC-stad med centrumet invigt 14 november 1954, och Tuna backar i Uppsala av stadsarkitekten Gunnar Leche.

I Storbritannien döptes registret till The New Empiricism i Architectural Review 1947 och 1948. 1930-talets strikta funkis har en egen sida; efter folkhemmet följde rekordåren och miljonprogrammet, ett bostadspolitiskt program med industriellt och storskaligt byggande. Årtalsgränserna är flytande, men den arkitektoniska kärnan är 1940- och 50-talen.