Miljonprogrammet

Miljonprogrammet är ett bostadspolitiskt program, inte en arkitekturstil. Socialdemokraternas partikongress antog målet 1964, en miljon bostäder på tio år, och riksdagen anslog statliga lån årligen 1965-1974; perioden skrivs ofta 1965-1975. Drygt en miljon bostäder blev klara. Husen bär egna stilbeteckningar, i kulturmiljövårdens språk oftast senmodernism eller nybrutalism.

Stereotypen är höghuset, men höghusområdena var bara en tredjedel av det byggda. En tredjedel var småhus, villor, radhus och kedjehus, och en tredjedel låga flerbostadshus. Programmets vanligaste hustyp var lamellhuset i tre våningar.

Du känner igen områdena på hustyperna: lamellhus, skivhus, punkthus och loftgångshus med entréer från en lång utvändig gång. Planen är lika talande: hus i park, trafikseparering med tunnlar och broar i stället för gatukorsningar och en centrumanläggning vid hållplatsen. Stommarna är betong, ofta med prefabricerade fasadelement.

Tensta (1966-1972), Rinkeby och Husby i Stockholm, Rosengård i Malmö (1967-1972), Hammarkullen i Göteborg och låga Vivalla i Örebro, klart 1970, hör till de mest kända områdena. När Skärholmens centrum invigdes i september 1968 svarade Dagens Nyheter inom några dagar med rubriken “Riv Skärholmen!”, och debatten om programmet tog fart.

Kritiken kom medan kranarna ännu stod kvar, och vid mitten av 1970-talet gapade lägenheter tomma i de största områdena. I dag pågår en renoveringsvåg: 2019 hade var femte lägenhet nått sin tekniska livslängd. Samtidigt räknar kulturmiljövården sedan slutet av 1990-talet områdena som kulturarv, radhuslängor i Tensta är grönklassade och SVT förklarade 2019 skamdagarna över.