Samtida

Samtida arkitektur är ett periodbegrepp, ingen enskild stil. Etiketten samlar byggandet från omkring år 2000 och framåt, en gräns som är en konvention snarare än ett epokskifte, eftersom flera av periodens strömningar tog form redan under 1990-talet. Ingen riktning dominerar, och kännetecknen skiftar från strömning till strömning.

Några drivkrafter återkommer ändå. Klimatfrågan styr materialval och certifieringssystem och har gjort naturmaterial som sten, trä och kalk gångbara igen. Digitala ritverktyg låter arkitekter modellera hela byggnader i tre dimensioner och bygga geometrier som tidigare verktyg inte kunde beskriva. När städerna förtätas byggs gamla industri- och hamnområden om, och återbruk av befintliga hus har blivit en egen gren.

Strömningarna spänner brett. Nymodernismen återvände på 1990-talet till modernismens odekorerade fasader som en reaktion mot postmodernismens dekor. Skulpturala solitärer ritas av internationella kontor som Frank Gehrys, Zaha Hadids och Herzog & de Meurons, och dekonstruktivismen, med Daniel Libeskinds asymmetriska fasader, hör till samma familj. Massivträet har vandrat från småhus till höghus, och korslimmat trä bär i dag hela bostadshus i ett tjugotal våningar. Ingenjörskonst och skulptur går ihop i periodens torn.

Den som vill förstå en samtida byggnad börjar med frågan den besvarar. En synlig trästomme handlar om klimatet, en vriden helglasfasad om digital geometri, ett ombyggt magasin om att ge en gammal stomme nytt innehåll. Materialen ger ledtrådarna: plana glaspaneler i avancerade fasadsystem, synligt korslimmat trä, platsgjuten betong.