Nygotik

Nygotiken hör till 1800-talets nystilar, vågen av arkitektur som hämtade sitt formspråk ur historien, och växte fram som en reaktion mot det sena 1700-talets nyklassicism. Rörelsen började i England. Horace Walpole byggde från 1749 om Strawberry Hill utanför London med tinnar, torn och en medvetet oregelbunden siluett, och skrev skräckromanen The Castle of Otranto (1764) i samma hus. Under 1800-talet blev leken allvar: Augustus Pugin hävdade i Contrasts (1836) att gotiken speglade ett renare samhälle, John Ruskin följde med The Seven Lamps of Architecture (1849), och när Westminsterpalatset skulle återuppbyggas efter branden 1834 valdes Charles Barrys gotiska förslag, med detaljer av Pugin.

Du känner igen stilen på spetsbågar kring fönster och portaler, branta gavlar, tinnar och torn, masverk och stora berättande glasmålningar. Formerna är lånade från medeltidens gotik, ungefär 1250-1500, men husen är moderna: industriell tillverkning gjorde gotiska detaljer billiga att upprepa, ibland i gjutjärn, som Riddarholmskyrkans spira, rest efter branden 1835. Skillnaden är värd att hålla isär. En spetsbåge på en svensk kyrka betyder nästan alltid 1800-tal, sällan medeltid.

Stilen spred sig över världen. I Frankrike drev Viollet-le-Duc stilrestaureringar av Notre-Dame och Carcassonne, i Köln återupptogs det medeltida domkyrkobygget 1842 och fullbordades 1880, och i Nordamerika levde kyrko- och campusgotiken kvar långt in på 1900-talet.

Modet vände under 1880- och 1890-talen, och på 1930-talet var stilen bortdömd. Omvärderingen har kommit sedan dess: Victorian Society grundades 1958 för att försvara epokens byggnader, och Strawberry Hill restaurerades 2007-2010 och öppnade igen för besökare.