High-tech

High-tech-arkitektur är en internationell stilriktning som växte fram ur brittisk modernism i slutet av 1960-talet, slog igenom under 1970-talet och präglade kontors- och kulturbyggandet under 1970- och 1980-talen. Den brukar räknas till senmodernismen. Termen kom ur formgivningen innan den fästes vid arkitekturen; den myntades av två amerikanska journalister i slutet av 1970-talet.

Du känner igen stilen på det som sitter utanpå. Bärande stomme, ventilationstrummor, rör, trappor och hissar flyttas ut på fasaden och redovisas öppet, ofta färgkodade så att varje system går att läsa för sig. Klimatskalet är lätt och slätt, mest glas och metall, och delarna ser fabrikstillverkade ut. Vinsten ligger inuti: ett öppet plan utan bärande innerväggar, tänkt att byggas om när verksamheten ändras.

Stilen bars av brittiska arkitekter, framför allt Norman Foster och Richard Rogers, i nära samarbete med konstruktörer, och tekniken fick ofta gå före stilen. Centre Pompidou i Paris (1971-1977), ritat av Rogers och Renzo Piano, placerade rulltrappor, installationer och stomme på utsidan och lämnade varje våningsplan fritt. Fosters Sainsbury Centre for Visual Arts i Norwich (1978) och Lloyd’s Building i London (1986) av Rogers är de två andra verken som oftast nämns.

Meningarna gick isär när husen var nya, och Lloyd’s fick ett blandat mottagande. Omvärderingen kom snabbt. Flera av byggnaderna är i dag listade, Lloyd’s i den högsta skyddsklassen, och lätta stålstommar, fabriksgjorda komponenter och flexibla planlösningar hör numera till byggandets vardag.