Senmodernism

Senmodernism är ett samlingsnamn för modernismens sista decennier, ungefär 1960-1990, snarare än en skarpt avgränsad rörelse. Begreppet fick sin teori av kritikern Charles Jencks, vars bok Late-Modern Architecture från 1980 beskrev en arkitektur där den moderna rörelsens idéer drogs till sin spets, samtidigt som modernismen själv var ifrågasatt.

Du känner igen fasen på skalan och systemen. Konstruktion, teknik och installationer överdrivs och görs till själva motivet: hängda glasfasader, extrem upprepning, prefabricerade element och byggnader tänkta som flexibla strukturer med utbytbara delar. Under paraplyet ryms flera syskonströmningar: brutalismen med sin råa betong, strukturalismen med sina repeterade, cellartade enheter och high-tech med synlig stomme och öppet redovisade installationer.

Pompidoucentret i Paris (1971-1977) av Renzo Piano och Richard Rogers är typexemplet, en byggnad som lika ofta sorteras som high-tech. Strukturalismen tog form vid kongressen i Otterlo 1959 och fick sitt kanoniska kontorshus i Herman Hertzbergers Centraal Beheer i Apeldoorn (1972). High-tech slog igenom på 1970-talet med arkitekter som Richard Rogers och Norman Foster.

Slutet kom gradvis. Jencks daterade modernismens död till den 15 juli 1972, då bostadsområdet Pruitt-Igoe i St. Louis började rivas, och under 1980-talet tog postmodernismen över som huvudstil för institutioner och företag. I dag omvärderas periodens byggnader som kulturarv, och flera av de största har fått skydd.