Nationalromantik

Nationalromantiken var en nordisk arkitekturströmning under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, med spridning från Danmark och Norge över Sverige och Finland till Baltikum. Den växte ur tidens nationella rörelser: arkitekterna ville ge husen en tydligt nationell karaktär och hämtade förebilder i medeltiden, vasatidens slott och allmogens byggnadsskick. Tankarna om äkta material och gott hantverk kom delvis från den engelska Arts and Crafts-rörelsen. I Sverige ligger kärnan i 1910-talet: ungefär 1910-1920 avlöste stilen jugend, med pionjärverk av Carl Westman redan från 1901.

Du känner igen stilen på tyngden. Fasaderna är slutna och mörka, murade i tegel som bränts för att likna gammalt handslaget tegel, med socklar och portaler i grovhuggen granit. Taken är höga och branta, ofta brutna. Fönstren är småspröjsade med bågar i vitt, brunt eller grågrönt, burspråken kantiga, och dekoren ligger i mönstermurning, smide och små rikt huggna stenportaler. Mindre fönster och tunga murar ger många hus ett borgliknande utseende.

Carl Westman, Ragnar Östberg och Lars Israel Wahlman bar den svenska grenen. I Finland byggde Lars Sonck Tammerfors domkyrka (1902-1907) och Eliel Saarinen med kollegor Finlands nationalmuseum; i Danmark ritade Martin Nyrop Köpenhamns rådhus (1892-1905) med sitt asymmetriska torn efter Palazzo Pubblico i Siena.

Kring 1920 vände strömningen: 20-talsklassicismen växte fram som en medveten motreaktion med enklare och stramare form. Husen vårdas i dag noga. Byggnadsvårdens stilguider beskriver 1910-talshusens detaljer för ägare som ska renovera, eftersom förgrovade detaljer snabbt tar bort både karaktären och det kulturhistoriska värdet.