Nyklassicism

Nyklassicismen växte fram vid 1700-talets mitt som en reaktion mot senbarockens och rokokons ymniga ornamentik. Arkeologin drev på: utgrävningarna av Pompeji och Herculaneum, påbörjade 1748, gav Europa en ny och konkret bild av antiken, Winckelmanns historia över den antika konsten kom 1764, och Stuart och Revetts uppmätningar av Atens byggnader, med ett första band 1762, gav för första gången exakta förlagor till grekisk arkitektur. Från cirka 1750 blev stilen den mest betydelsefulla inom arkitektur och konst i Europa och Nordamerika.

Stilen känns igen på symmetrin: centrerad entré med lika fönsterrader på båda sidor, kolonner eller pilastrar som fasadens främsta dekoration och en trekantig fronton över entrépartiet. Väggarna är slätputsade i vitt, ljusgrått eller blekgult, ibland med rustik i bottenvåningen, och ornamentiken är återhållsam jämfört med renässansens och barockens. Den sena grekiska fasen, Greek Revival, går längst med doriska kolonner utan bas och hela tempelfronter.

De kanoniska byggnaderna är monumentala och offentliga: Jacques-Germain Soufflots Panthéon i Paris (1758-1790), Carl Gotthard Langhans Brandenburger Tor i Berlin (1788-1791), format efter propyléerna på Akropolis, och Karl Friedrich Schinkels Altes Museum i Berlin (1825-1830) med arton joniska kolonner mot Lustgarten.

Från 1860-talet löstes den enhetliga klassicismen upp i nystilarna, där nygotik, nyrenässans och nybarock lånade fritt ur historien. Det klassiska byggandet tog ändå aldrig helt slut: rörelsen New Classical architecture har fört traditionen vidare sedan 1950- och 60-talen, och Driehauspriset för klassisk samtidsarkitektur delas ut sedan 2003.