Nordisk klassicism

20-talsklassicismen, även kallad nordisk klassicism, präglade arkitekturen i Sverige, Danmark, Norge och Finland från omkring 1910 till 1930. Den avlöste nationalromantiken och sökte ett stramare, sakligare formspråk med rötter i sent 1700-tal och empir, betydligt mer återhållsamt än samtidens internationella art déco. Stilen hade två ansikten: påkostade offentliga monument och förbättrade vardagsmiljöer med flerbostadshus och villaområden. I Stockholm var det enklare och billigare byggnadssättet delvis ett svar på bostadsbristen efter första världskriget.

Du känner igen stilen på slätputsade fasader i mättade kulörer som guldockra, rött och grågrönt, med detaljer i vitt eller ljusgrått. Den klassiska ornamentiken är sparsam och förminskad i skala: pilastrar, tandsnitt under takfoten, girlanger och medaljonger, ofta samlade kring entrén. Fönstren sitter symmetriskt och är spröjsade, gavlar och takkupor får runda lunettfönster, och taken är branta eller brutna, täckta med tegel eller plåt. Helhetsintrycket är enhetlighet, symmetri och lugn.

I Sverige bars stilen av Gunnar Asplund, Ivar Tengbom och Sigurd Lewerentz, men rörelsen var samnordisk. I Danmark hör Carl Petersens Faaborg Museum (1912-1915) och Hack Kampmanns polishus i Köpenhamn till huvudverken, i Finland Johan Sigfrid Siréns riksdagshus i Helsingfors (1926-1931).

Slutpunkten brukar sättas vid Stockholmsutställningen 1930, där Asplund var utställningsarkitekt och liksom många kollegor redan hade gått över till funktionalismen. Ännu 1929 var 20-talsklassicismen förhärskande. Länge avfärdades stilen som ett mellanspel mellan nationalromantik och funkis, men intresset vände under sent 1970-tal och 1980-tal, när postmodernismen fick arkitekter och historiker att på nytt söka klassiska förebilder. I dag har många av husen ett starkt kulturhistoriskt skydd.