Postmodernism

Postmodernism i 1 stad. De mest sevärda byggnaderna, arkitekterna bakom dem och var du hittar dem.

Vad är postmodernism?

Postmodernismen vände sig mot modernismens renlärighet. Internationellt växte den fram under 1970-talet, kulminerade på 1980-talet och ebbade ut vid mitten av 1990-talet. Robert Venturi lade grunden med Complexity and Contradiction in Architecture (1966) och bemötte Mies van der Rohes “Less is more” med “Less is a bore”. Charles Jencks gav rörelsen dess namn i The Language of Post-Modern Architecture (1977), skriven efter sprängningen av bostadsområdet Pruitt-Igoe i St Louis: modernismen dog där den 15 juli 1972 klockan 15.32, förklarade Jencks, som senare medgav att klockslaget var påhittat.

Du känner igen stilen på lekfullheten. Historiska former citeras fritt och gärna med humor: kolonner ställs där de helt saknar bärande funktion. Asymmetri, höga rundbågar, runda fönster och blandade fasadmaterial hör till, liksom pastellfärger sida vid sida med starka primärfärger.

Michael Graves Portland Building i Oregon (1982) räknas ofta som stilens första stora byggda verk, med omtolkade klassiska element i symboliska färger. James Stirlings och Michael Wilfords Neue Staatsgalerie i Stuttgart (1979-1984) lånar av både Schinkel och Pantheon, och Philip Johnsons och John Burgees AT&T-byggnad i New York (1984), krönt av en bruten gavel, blev den första postmoderna skyskrapan. Ricardo Bofill ritade bostadskomplex som Les Arcades du Lac i Frankrike.

Fallet blev brant. Kring år 2000 avfärdade en ny arkitektgeneration postmodernismen som ytlig historicism, och länge betraktades den som en parentes. Nu pågår en omvärdering: Riksantikvarieämbetet har tagit fram en ämnesguide om 1980- och 90-talens bebyggelse, myndigheten föreslog 2022 att Vasamuseet (1990) ska bli byggnadsminne, och Samfundet S:t Eriks årsbok Postmodernismen i Stockholm (2021) hör till de första svenska böckerna om rörelsen.

Postmodernism i Sverige

Sverige tog emot stilen motvilligt. När postmodernismen fick sitt internationella genombrott på arkitekturbiennalen i Venedig 1980 var mottagandet hemma svalt, men vändningen kom snabbt: utställningen Provokationer på Kulturhuset 1982 öppnade dörren, och på några få år gick stilen från ringaktad till norm. Tidpunkten var ingen slump. Miljonprogrammet, ett bostadspolitiskt program och ingen stil, var just avslutat och kritiserades för sin enformighet; arkitekter och planerare svarade med kvartersstad, variation och gladare färger. I Stockholm avgränsas perioden ibland till 1975-1995.

Bland bärarna finns Bengt Lindroos, vars kompletteringsbebyggelse i kvarteret Drottningen på Södermalm belönades med Kasper Salin-priset 1986, och FFNS, som ritade det färggranna SIF-huset på Olof Palmes gata (1985). Störst avtryck satte stilen i stadsbyggandet: Södra stationsområdet (1986-1991) med Ricardo Bofills monumentala båge (1992), Söderhallarna med sina kolossala röda pelare, Knutpunkten i Helsingborg (invigd 1991, Ivar Krepp på VBB) och Handelshögskolans tillbyggnad i Göteborg, Kasper Salin-priset 1995. Under 1990-talet tog nymodernismen över med ett avskalat, enklare uttryck, och bomässan H99 i Helsingborg 1999 har beskrivits som postmodernismens slutpunkt.

Se stilen i Stockholm.