Renässans

Renässansen uppstod i Florens i början av 1400-talet som en medveten återupplivning av antikens grekiska och romerska byggnadskonst, och spred sig därifrån genom Italien och vidare över Europa fram till omkring 1600. Startpunkten brukar sättas vid Filippo Brunelleschis kupol över Florens domkyrka (1420-1436): ett dubbelt skal av tegel i fiskbensmönster, murat utan stödställning, än i dag världens största murade kupol. Ordet kommer av franskans renaissance, pånyttfödelse; redan omkring 1550 beskrev Giorgio Vasari sin tids konst som en rinascita.

Stilen känns igen på symmetri och fasta proportioner: de fem klassiska kolonnordningarna, rundbågar, halvklotformade kupoler och plana eller kassetterade tak i stället för medeltidens ribbvalv. Stadspalatsen fick rusticerade stenfasader och kraftiga taklister; Palazzo Strozzi i Florens, påbörjat 1489, är mönsterexemplet.

Leon Battista Alberti gav stilen dess teori med de första arkitekturtraktaten sedan antiken. Donato Bramante (Tempietto i Rom) och Michelangelo (Peterskyrkans kupol) bar den vidare, och Andrea Palladio slöt perioden med Villa La Rotonda och traktatet I quattro libri dell’architettura (1570). Den experimentella senfasen manierism (cirka 1520-1600) behandlas som en egen stil.

Norr om Alperna fick renässansen ett annat ansikte: Loiredalens slott som Chambord (1519-1539), och i Flandern och Tyskland höga prydnadsgavlar i en variant som även präglade Norden. På 1800-talet återkom formspråket som nyrenässans, också det en egen stil med egen sida. Originalen står kvar i kanons mitt: La Rotonda och Vicenzas palladianska villor blev världsarv 1994.