Historicism

Historicism är samlingsnamnet för de riktningar som bygger vidare på äldre stilar, antingen genom att återskapa dem eller genom att efterlikna äldre konstnärers och hantverkares arbeten. Dess globala genomslag var särskilt starkt från 1850-talet och framåt, och inflytandet levde kvar in på 1950-talet i många länder, långt efter att riktningen själv hade spelat ut sin roll. På tyska heter den Historismus.

Det rör sig om en familj snarare än ett enda uttryck. Nygotik, nygrekisk stil, nyrenässans, nybarock, nyromanik, nybysantinsk stil, nyegyptisk stil och nymorisk stil ryms alla inom den, och det är skälet till att en byggnad här kan bära både den här taggen och en smalare: historicismen är hållningen, den namngivna nystilen är tonfallet den utfördes i.

Vändningen brukar knytas till borgerskapets framväxt under och efter den industriella revolutionen. En ny klass byggde, och den byggde i de stilar som förknippades med auktoritet.

Eklekticismen är det närliggande begrepp som är värt att skilja från historicismen. En eklektisk byggnad blandar element ur flera historiska stilar till något nytt och eget, och drivkraften var skapande snarare än längtan tillbaka, medan nystilarnas arkitekter syftade till att noggrant efterlikna det förflutna. Spännvidden är stor: Gaudís Sagrada Família i Barcelona, synagogan i Lille från 1891, Tatsuno Kingos huvudkontor för Bank of Japan som stod färdigt i februari 1896 och järnvägsstationen i Kuala Lumpur, uppförd 1910-1917.

Symbolism och jugend, därefter expressionism och modernism, fick historicismen att verka förlegad, även om stora offentliga uppdrag i formspråket fortsatte in på 1900-talet.