Folklig arkitektur

Folklig byggnadstradition, allmogebebyggelse, byggnadskultur: orden ringar in det byggande som sker utanför den akademiska traditionen, utan yrkesarkitekter. Husen formas av behoven, av de material som finns närmast och av ett hantverkskunnande som förts vidare mellan generationer. Traditionen har inget start- eller slutår; den är ett sätt att bygga snarare än en stil med epok.

Du känner igen husen på att materialet kommer från platsen: timmerhus i barrskogsbältet, soltorkat lertegel i skoglösa floddalar, bambu i tropikerna. Klimatet styr formen: tunga väggar och små fönster där vintrarna är kalla, luftiga konstruktioner där värmen måste ut. Planlösningen speglar familjeliv och sedvänjor snarare än mode.

Omfattningen är svår att ta in. Amos Rapoport uppskattade 1995 att omkring 95 procent av världens byggda miljö är folkligt byggande.

Sin moderna ställning fick fältet 1964, när Bernard Rudofsky visade utställningen Architecture Without Architects på Museum of Modern Art i New York: omkring 200 fotografier av anonym byggnadskonst från hela världen, upphängda utan bildtexter. Utställningen fick hård kritik men blev en av de mest framgångsrika i museets historia, och i dag studerar arkitekter folkligt byggande i jakten på hållbara lösningar.